HSB genom tiderna

Upptäck arbetarkvarterens uppkomst och förändring!

Tanken bakom HSB

Bostadssituationen i Sverige i början av 1900-talet var svår. Åren 1913–15 genomförde Socialstyrelsen en bostadsräkning. Man konstaterade då att svenskarna var trångbodda, dels på grund av att familjerna hade många barn, dels på grund av att många familjer hade inneboende.

I genomsnitt var en tredjedel av hushållen att beteckna som trångbodda, i Norrland mer än hälften. Samtidigt var standarden i de lägenheter som fanns väldigt låg. Särskilt gällde detta för små lägenheter, som i nästan samtliga fall saknade centralvärme och bad- eller duschrum.

Sverige urbaniserades sent. År 1895 bodde till exempel över 50 procent av alla industriarbetare på landsbygden. Under 1910-talet ökade befolkningen i Stockholm med 22 procent, samtidigt som antalet äktenskap ökade med 35 procent. Den kraftigt ökade familjebildningen var ytterligare en förklaring till den akuta bostadskris som uppstod omkring 1920.

Hyrorna steg kraftigt

Befolkningsökningen i städerna motsvarades i allmänhet inte av bostadsproduktionen i början av 1900-talet. Balans mellan utbud och efterfrågan åstadkoms bara tillfälligt, och bristen på lägenheter drev kraftigt upp hyrorna. Under perioden 1895–1915 ökade hyrorna snabbare än lönerna och steg dubbelt så snabbt som byggnadskostnaderna, vilket gjorde att värdet på gamla fastigheter steg med 60 procent. Några stödjande bostadspolitiska insatser från samhällets sida förekom inte på den här tiden.

Privata aktörer byggde hus

Det var främst privata företag som stod för bostadsförsörjningen, men det fanns även stiftelser och aktiebolag med begränsad utdelning som hade bostäder, ofta för en särskild kategori människor som gamla eller medlemmar av ett visst trossamfund. Dessutom fanns en rad bostadsföreningar. Det var dock aldrig tal om någon fortlöpande kooperativ verksamhet. Man bildade en förening, köpte eller byggde en fastighet och sedan lämnades lägenheterna ut mot äganderätt. Undantaget var SKB som byggde hus i Stockholm.

HSB (Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening) i Stockholm bildades 1923, ett år då bostadsnöden var så svår att kommunerna ordnade nödbostäder i exercishus, gymnastiksalar och andra skollokaler, kontor, nedlagda sjukhus, biografer och i en skofabrik. Uppgiften för HSB Stockholm var att förse medlemmarna med billiga och bra bostäder i en bristsituation som i stort sett tedde sig permanent. Bostäderna skulle hållas undan från spekulation.

Riksförbundet bildades 1924

HSBs riksförbund bildades 1924. Redan 1925 anslöt de nybildade HSB-föreningarna i Göteborg, Malmö och Västerås till förbundet. Det övergripande målet för HSB-organisationen kan enklast beskrivas med hyresgäströrelsens slagord: Hälsobostäder åt alla. För medlemmarna ville man bygga bra bostäder, alltså med väldisponerade utrymmen och med högre standard. Och billiga bostäder som var överkomliga för de stora befolkningsgrupperna. Föreningens syfte var också att för medlemmarna själva och genom deras samverkan åstadkomma dessa bostäder, vilket innebar att föreningens mål var kooperativt.

källa: Eva Häggmark

Den goda bostaden

Bra och billiga bostäder. Det är ord som ofta förknippas med HSB. Men vad innebär en bra bostad, och hur har den historiskt förändrats? Viktigast för HSB under pionjäråren på 1920-talet var inte med nödvändighet en större bostad. Faktum är att många av HSBs första lägenheter bestod av ett rum och kök, eller kokvrå.

Centralt var emellertid att det utrymme som stod till buds nyttjades rationellt. Man skulle nästan kunna tala om en sorts "compact living", långt innan begreppet skapades.

Motstånd mot rinnande vatten

Som ett led i arbetet med att skapa den goda bostaden drev HSB en rad byggnads- och bostadstekniska utvecklingsprojekt redan från 1920-talet. Rinnande varmt och kallt vatten blev under visst motstånd snabbt standard i HSB-husen, liksom successivt badrum, tvättstugor och moderna kök. En del av motståndet bottnade i uppfattningen att HSB byggde för lyxiga lägenheter. Det som för kritikerna var lyx – till exempel badrum – var för HSB en minimistandard. Att underlätta vardagen, inte minst för kvinnorna, krävde att bostaden utformades på ett mer rationellt sätt. Köket borde vara just kök, inte också sovplats.

Egen snickerifabrik

Köket har historiskt varit av stort intresse för HSB. En av initiativtagarna till HSB, Sven Wallander, menade att ingen borde få bli arkitekt, som inte också hade erfarenhet av minst sex månaders hushållsarbete. Inrättandet av HSBs snickerifabrik i Sparreholm innebar att HSB redan under sent 1920-tal kunde förse bostadsbyggena med färdiglackerade köksskåp.

HSB i Göteborg å sin sida lanserade under 1930-talet vad de kallade "miniköket", och under 1940-talet samarbetade HSB i upplysningssyfte med bl.a. det statliga Hemmens forskningsinstitut om hur det moderna köket skulle utformas. Detta var något nytt, en riktning mot det moderna, men det skulle dröja till år 1950 innan en enhetlig måttstandard för kök infördes. Intresset för kökets utformning levde kvar inom HSB. År 1990 utlystes till exempel en tävling om hur 90-talets kök bäst kunde utformas.

Skepsis mot tvättmaskiner

Helt lätt var det inte för den nya rörelsen att få gehör för sina idéer om höjd boendestandard. De första tvättstugorna möttes inte med omedelbart jubel. Det fanns en skepsis för att kläderna skulle förstöras av nymodigheten tvättmaskinen. I syfte att övervinna medlemmarnas motstånd sände HSB ut tvättkonsulenter som instruerade husmödrarna om tvättmaskinens många fördelar. Man skapade också ett eget tvättmedel.

HSB arbetade inte bara för smarta byggnadstekniska lösningar. Också mot bostadens möblering riktades intresse. 1929 beslutades om medlemslån för möbelinköp, gärna i HSBs egen möbelaffär. Exempel på hur en komplett HSB-lägenhet kunde se ut visades på Stockholmsutställningen 1930, då stilriktningen funktionalismen allmänt anses ha fått sitt genombrott i Sverige.

HSB har över tid fortsatt att arbeta för rationalisering av bostadsbyggandet. Rationellt, modernt och ekonomiskt bärkraftigt, det är viktiga komponenter i det goda boendet.

Källa: Anna Ohlsson

HSB och miljonprogrammet

Under 1950-talet och första delen av 1960-talet var bostadsbristen stor. Trots att Sverige byggde flest bostadshus i världen per tusen invånare, fortsatte bostadsbristen att öka. HSB var tidigt ute med krav på en omfattande översyn av bostadsfrågan.

I ett yttrande över besparingsutredningens betänkande 1959 framhöll HSB att ett nytt bostadspolitiskt program för 1960-talet behövdes, och att man där måste visa vägar för hur bostadspolitikens mål skulle kunna uppfyllas och i vilken utsträckning som samhället borde medverka för att målen skulle kunna uppfyllas i rimlig tid. "Vidare bör man diskutera de nya bostadsområdenas utrustning och finansiering av olika bostadskomplement såsom fritidslokaler, lekplatser och parkeringsplatser", skrev man i yttrandet.

I en artikel i Tidningen Folket lördagen den 28 mars 2015 om pågående och kommande bostadsbyggande uttalar kommunalrådet Sarita Hotti att "Det här är en helt ny situation för Eskilstuna, vi har aldrig haft bostadsbrist förut, säger Sarita Hotti."

Med hänvisning till artikeln om HSB så ser vi att att Sarita Hottis påstående inte stämmer överens med den historiska kunskapenom detta.

Krav på bostadsdepartement

När den bostadspolitiska organisationsutredningen kom med sitt yttrande 1961 framhöll HSB att ett särskilt bostadsdepartement för bygg- och planfrågor skulle innebära betydelsefulla fördelar när det gällde att föra ut de bostadspolitiska riktlinjer som statsmakterna hade antagit. Bostadsdepartementet inrättades den 1 januari 1974 och lades ned den 30 november 1991 efter den borgerliga valsegern samma år.

Bostadsbyggnadsutredningen

För att lösa problemet tillsatte regeringen 1959 en utredning, den så kallade Bostadsbyggnadsutredningen. Samtidigt infördes en ny byggnadsstadga med riksgemensamma regler för byggandet. I ett riksdagsbeslut från 1964 ingick också att kommunerna skulle erbjudas fördelaktiga ekonomiska villkor om de beslutade att bygga storskaligt.

Baserat på utredningens slutbetänkande beslöt riksdagen 1965 att en miljon lägenheter skulle byggas fram till och med 1974. År 1964 producerades 90 000 lägenheter, så en miljon bostäder på tio år var nästan vad som redan producerades.

HSBs vd kritisk

Men långt ifrån alla var positiva till satsningen. HSBs vd Sven Kypengren tvivlade på att det var vettigt med ett så stort projekt och skrev 1965 i Vår bostad: "Den alltför höga nivån har sannolikt även påverkat kostnadsnivån i ofördelaktig riktning. En mer balanserad expansion av bostadsbyggandet i takt med den allmänna stegringen av de ekonomiska resurserna är att föredra."

Givetvis deltog HSB i miljonprogrammets genomförande, och under perioden byggde man fler bostäder än någonsin. Men återhållsamheten som Sven Kypengren gav uttryck för 1965 påverkade verksamheten under perioden.

Källa: Eva Häggmark

(Fotograf: Jimmie Uppa FAiE 2015)